som ur en vinterdvala vaknar du
utslag likt ett lakan över min nakna kropp. molntussar av problem i mina rödsvullna ögon och kanske var du där i lördags. kanske såg jag dig. skymtade dina konturer och andades din kärlek. jag minns inte. min halsduk var blå, jackan varm. minus fem. jag var inte kall. jag glödde. brann. svettades där vi sprang likt hjortar längs med skogsbrynet och du har aldrig varit vackare än där. saffransdoften var evig och hur många gånger vi än tappade balansen så föll vi inte. perfektion. vårt ord. du och jag. du och jag för evigt, i en dröm. i en trälåda med krumelurer på locket och aldrig skulle jag behöva andas alla dessa djupa andetag för du lättade bördan med flera hundra miljoner kilo. men solen lyser inte längre. inte som den gjorde. inte som den borde och min röst orkar inte längre dessa mörka timmar. den dör, brister, när jag, men min allra sista kraft; som jag så länge sparat att använda i nödsituationer, ropar efter hjälp i min källare. mitt hjärtas källare. jag behöver dig. stearinljus i mina tankar och det luktade nytvättat i hela världen. brinn.
åsikter
Trackback
