rrebeccaskog

jag är rädd för att fastna i en värld av tvång och jag frågar mig; kan man bli kär i en bild av sanningen som inte existerar? för vi var alla där den där gången, med blomstermönster mot vår nakna hud och glädjen som jagade oss i natten sken igenom vårt tunna skal och gav kvällen hopp. jag hade aldrig sett något så vackert. så rent och så äkta. pånyttfödd för hundratrettiofemte gången och dina läppar värmde min bara hals när solen inte längre ville vara med. när den inte orkade kämpa och jag tog så mycket skit. ta ingen skit ta ingen skit sa ni men allt jag tog var skit för jag trodde det var den jag förtjänade. jag trodde jag var skit för det var så du hade behandlat mig. och visst fan jag festade för mycket men jag trodde ändå det var du och jag. snälla. jag ber dig. vaka över mig när du föder upp ditt ego på whisky och praliner för du vet innerst inne att du behöver mig lika mycket som jag berhöver dig. ta all skit älskling. ta den; för du förtjänar den.