rrebeccaskog

min hud var infekterad och röd, precis som du i min mardröm; enbart iklädd sandkorn och mina sinnen försvagades genast. sekund för sekund. vi smög försiktigt förbi fönstret och lurade allas ögon med kärlek och förtroende och de älskade oss. det gjorde dom fan. fan. blinkande ljus i natten och marken var frusen. vi dansade i natten och rullgarinderna rasade ner för att hindra människors ständigt sökande blickar. för att undanhålla sanningen och för att dölja allt. för att blinda oss alla. tvinna våra själar på sockervaddspinnar och träng er igenom våra lemmar likt grillspett genom kött. natten ledde mot sitt slut. vi kammade våra benor och tvättade våra skor. aldrig skulle vi visa oss svaga. visa att vi var människor. never.  vi - du och jag, var så mycket mer än det. vi var gudar i en lufttom vattenhåla, vi var prärievargar på solen och hur vi än tog hand om er och log mot er och hur länge ni än levde på våran karisma så visste vi det hela tiden. vi såg sanningen speglas i era ögon och vi vet att ni tänkte det hela tiden. anade det. att hur ni än försöker, hur vi än försöker, så kommer ni aldrig bli lika bra som vi. inte ens av ett under.